reproduction

Varför kommer en berättelse till?

Det är någonting som jag ofta har undrat.

Jag kan läsa om författare som berättar om sina inrutade dagar med arbetsskift från 09.00 till 16.00. Möjligtvis avbrutna av en inspirerande promenad i Vitabergsparken eller på någon stenig strand på Gotland eller i Österlen.

Så praktiskt och tryggt.

Mina berättelser har en helt annan väg från uppkomsten till nedtecknandet på pappret. Ett ögonkast, ett hus jag åkte förbi med bilen på sommarturen, en stund vid diskbaljan, ett svagt minne från ett av mina underbara barns första år eller en udda dröm som stannar sig kvar under frukosten med müsli, fullkornsbröd, parmaskinka och kaffe.

För mig är det brottstycken och små inspirationsmoment som växer till en saga, ett debattinlägg, en novell eller ett musikstycke.

Häromveckan tog den yngre dottern körkort. Med den äran.

Hennes riktiga pappa och jag, som är en så kallad ”plastpappa” sedan hon var lite mer än två år, har övningskört. Utan problem och oro måste sägas. Hon har ett orubbligt självförtroende, ett nyttigt jävlaranamma och den där oidentifierbara medfödda begåvningen att placera bilen rätt på vägen och att ha blicken långt fram - inte nedanför motorhuven.

Teorin avklarades med mycket bra betyg. Och uppkörningen gick så galant att hon själv blev besviken: ”var det inte märkvärdigare än så…”.

Självklart blev det tal om bil. Trots att hon bor i de vackra stadskvarteren i Stockholms södra stadsdel nära buss och tunnelbana. Och jag som bilentusiast (och en synnerligen obotlig sådan) förstod henne.

I en släktings lada stod det perfekta ekipaget och slumrade i väntan på dottern. För tio år sedan inbackad i väntan på ett nytt liv på vägarna. Av en tillfällighet visade det sig vara en exakt likadan bil som min äldre dotter köpte som sin första bil, och som fortfarande är i hennes ägo.

Släktingen körde ut bilen. Luftade däck, bytte batteri och ägnade dagar åt omvårdnad.

Två veckor efter det att bläcket torkat på det nya körkortet kunde hon åka till Dalarna och hämta bilen. På lördagseftermiddagen dök hon stolt upp på vår gårdsplan.

Bilen skulle besiktigas och den röda lacken behövde definitivt en maskinpolering för att få tillbaka sin stolthet. Men det var hennes bil. Och om det inte lös om lacken, så lös det om hela henne.

När jag frågade henne hur den gick, svarade hon ”jättebra, men den hackar lite i motluten…” Efter en snabb provkörning kunde jag konstatera att den gick som en smärre katastrof, och det var inte så konstigt. En tändkabel hade hoppat av, hon hade kört på tre cylindrar från Dalarna!

Med alla kablar på plats blev den ett smärre fartvidunder och vi tog en sväng för att tanka. Inne på OK-macken svepte hennes ögon över hyllorna. Var det ingenting hon behövde ha till sin nya bil? Nya vindrutetorkare, en ny nyckelring, en rattmuff…?

Jag kände igen mig själv, cirka 60 bilar tillbaka i tiden, när jag tankade min första bil. Det var som att inreda den första lägenheten. Glädjen, stolthet och förväntan. Vindrutetorkare? Växelspaksknopp i teak?

Men kanske framför allt det som bilen alltid stått för, för mig: friheten. Friheten att ta sig vart man vill, när man vill. Och den känslan finns fortfarande där. Som nu i veckan när min kvinna och jag tog yngste sonen och hans flickvän med oss till Värmland. Bara så där.

Såg spännande saker, fick vara tillsammans, åt gott. Fikade där fiket ”bara dök upp”.

Tillbaka till dottern: Nu är bilen besiktigad, den läckande kylaren bytt och lacken lyser lika mycket som hennes vackra ögon. Att vindrutetorkarna ibland lever sitt egna liv, får vi klara ut senare. För nu är hon på sin första egna bilsemester. Med sin alldeles första egna bil.

Färden gick till Fiskebäckskil och sedan till Båstad. (Hennes pojkvän ägnar mer tid både privat och i yrket till tennis än bilar.)

Hon kommer att vara full av berättelser när hon kommer hem. Små reflektioner, galna misstag, människor hon mött, fel vägar hon kört osv. Kanske kommer jag att låna några av dem till min nästa berättelse.

För skafferiet i mitt huvud fylls ständigt på med nya ingredienser till kommande sagopastejer, kåserilimpor och berusande champganeromaner. Det vill jag tro i alla fall.

Vilken bil som blev hennes första?

En röd sportbil. En Porsche, så klart.

Fattas bara annat, hon är ju sin ”plastpappas” dotter.

Och vilken bil kan ge det första inspirationsfröet till en underbar berättelse om en ung kvinna, om inte en röd sportbil med öppen taklucka?

www.oxon.se