lika äckligt som kul
jag vet inte om jag behöver säga mer.
min första reaktion va: ussch, hur kan man göra så men nu kan jag inte sluta skratta när man ser den.
jag gillar och välkomnar nytänkande idéer och då kan man inte utesluta någon.
ur fas och inte så taggad
jaha, mitt nya hälsoliv höll i sig typ två veckor och nu banar det sakta med säkert utför. nån kakbit där lite ost här å några små bitar godis kan väl inte skada. jag går fortfarande till jobbet men det är också de enda jag gör.
fy skäms på mig!
jag ska å andrasidan provträna på SATS idag men jag kunde lika gärna låta bli så otaggad jag är.
jag låg hemma igår efter jobbet, tittade på du blir vad du äter och bara våndades att jag kommer bli så om ett litet tag. när jag reste mig i pausen såg jag en kille på innergården som precis stretchat klart och ännu mer ångets la sig som ett mörkt moln över mitt huvud. en gnutta taggning infan sig snabbt i min kropp men dog precis lika snabbt när jag såg att de hade börjat mörkna ute.
så nu sitter jag här, äter lite godis och funderar på att gå med i Aftonbladets viktklubb. jag vet inte vad man får för de lilla man betalar men jag hoppas på lite mer motivation.
man får göra det bästa av situationen!
ni har säkert märkt det själva men jag är inte den bästa på att stava, framför allt inte när det kommer till dubbelkonsonant och särskrivning. det stör mig men jag av någon anledning inte lära mig. därför välkomnas alla tips!
igår införde jag att vi på torsdagar sätter oss ner på eftermiddagen och tillsammans äter en kanelbulle, för inspiration och gemenskap.
jag skulle då skicka ut en inbjudan till alla på jobbet och skriver: "bull torsdag".
killen på andra sidan (med dyslexi) tittar snällt upp och uppmärksammar mig om de lilla misstaget.
attans, å jag som verkligen tänkte mig för, med eller utan bindesträck. jag till och med (som faktiskt händer rätt ofta) googlade ordet i fråga men med övervägande bestämde jag mig för att köra på "bull torsdag".
eftersom jag nu insåg mitt fel så var jag tvungen att kolla det med LG (ärad skribent, mycket god vän och min bonuspappa).
jag fick det återigen berättat för mig att den skulle skrivas ihop, åtminstone med ett bindesträck.
jag skämdes lite men bestämde mig fort för att göra det till en amerikans bull torsdag, och helt plötsligt så kändes det bra igen. om någon skulle få för sig att fråga så säger jag bara att det är amerikanarna som inspirerat mig, jag menar de särskriver ju allt och jag är ju så himla internationell.
problem solve!
dagens middag: currylax med morot och bönhack
(de ser kanske lite slabbigt ut men det var riktigt gott)
25 min.
här används bönor som smaksättare.
fetaosten ger en skön och krämig konsistent, gott till knapriga morötter.
4 portioner
500 g skinnfri laxfilé
2 tsk curry
1 tsk chiliflakes eller red hot chili peppar
1/2 tsk salt, 1 krm peppar
1 msk olivolja
syrad morot
4 morötter
1/2 msk oivolja
1/2 tsk salt, 1 krm peppar
1/2 socker
2 msk vitvnsvinäger
bönhack
2 tomater
1/2 burk kronärtskockshjärtan (ca. 4 st)
1/2 rödlök
1 dl blandade bönor
100 g fetaost
1 dl nötmix (exotic snacks)
1 msk olivolja
2 tsk vitvinsvinäger
1/2 tsk salt, 1 krm peppar
1. skär laxen i kuber. blanda kryddorna, doppa laxen däri.
2. stek fisken i olja med kryddsidan ner.
3. skala och skär morötterna i grova stavar, stek i olivolja. smacka av med salt, peppar, socker och vinäger.
4. kvarta tomaterna, skär bort kärnhuset och finhacka köttet. finhacka kronärtskocka och lök. grovhacka bönor och smula fetaosten. blanda allt till bönhacket, tillsätt nötmixen. häll i olivolja och vinäger. smaka av med salt och peppar.
en riktig kanon middag!
vuxen = tråkigt?
jag har en tjejkompis som jag tycker väldigt mycket om. på många sätt är vi lika men på en del är vi också olika. det är alltid väldigt spännande att vara med henne.
hon har för nu 4 månader sedan hittat sin kärlek och allt gick fort. de ska nu flytta ihop efter en tids velande från henne sida. de ska bli jättespännande och jag tror att de kommer gå hur bra som helst.
hon är av någon anledning rädd att bli stor och allt vad de innebär; respekt, förståelse och allt annat vuxet som nu kommer att (enligt mig) berika hennes liv.
hon däremot är fast besluten om att bli vuxen är = tråkigt!
själv bara längtar jag tills den dag jag blir vuxen, jag får trots allt se mig själv som nyvuxen och har därför några år kvar tills det blir ordning på torpet. eller det är i alla fall det jag hoppas på. att fylla 25 och en dag vakna upp och ha allt klart för sig.
jajaja, jag vet att det inte kommer att vara så, man vet aldrig vad man vill, right?
kanske är de just de här alla vill säga mig när det med några öl i kroppen snällt klappar mig på huvudet och säger - "ta vara på ditt liv, en dag vaknar du upp, 45 år gammal och undrar vart det tog vägen!"
MEN tänk om jag inte vill de då, tänk om alla mina drömmar och visioner är för stora. kan det faktiskt vara så att de är för stora?
det är så mycket jag vill, så allt ligger på hög i kroppen och snart sprängs jag, av vilja. kan detta vara någon form av utbrändhet? jag känner igen känslan från gymnasiet, man hade så mycket att göra att man inte visste vart man skulle börja och istället stod där handfallen och förkrossad.
jag borde inte vara ledsen för att jag har visioner, men jag blir det när man fylld av nyfikenhet stöter på problem och outvecklade miljöer allt för ofta.
nu vet ni folk som klagar på trötta, trista tonåringar. det är trötta och trista för att de inte finns någon som tror på dem och deras nyfikenhet. självklart inte bara och jag kanske till och med är ett undantag. men jag lovar att om den vuxna, trista och konservativa världen skulle börja lyfta på lite stenar så ska ni se att det finns fullt av liv och energi.
det jag egentligen vill ha sagt är:
tonåring = förvillande jobbigt, en massa svar man inte kan ge
vuxen = förhoppning om svar och medvetenhet
nyvuxen som jag är ser jag fram emot mitt vuxna liv.
sprungit
jaha, ett steg till. jag har ju börjat med ett nytt nyttigt liv (ytterligare en gång, visserligen så håller jag fortfarande på sedan förra veckan). förra veckan så tränade jag inte så mycket. jag gick visserligen fram och tillbaka till jobbet de dagar de faktiskt var rimligt väder. men idag drog jag de alltså ett strå längre. jag fick hem ett stycke nya skor igår så de invigdes idag med en liten springtur på sisådär 4-5 kilometer. de kändes som en bra start efter ett långt uppehåll.
så hatten av för mig för jag tycker att jag är duktig!
nu är de på riktigt.
jag har nu under några veckor försökt att träna lite bättre men framför allt äta bättre. strunta i snask, och oviktiga kolhydrater å bla bla bla. you know the deal!
jag (som i snitt ålder på 36,7 år enligt vuxenpoang.se) fortsätter att samla vuxenpoäng genom att 1: prenumerera på LagaLätt 2: tog en veckomeny bestående av 95% grönsaker rakt av.
igår bjöds det på lax med gurk och avvocadosallad, jag var skeptisk men kan definitivt rekommendera den.
jag har aldrig varit beroende av träning, jag har alltid älskat det med ett inslag av hat men aldrig känt den här beroende känslan som alla pratar om.
de senaste dagarna har jag gått till jobbet, av 2 anledningar. främst för att jag inte riktigt känner att ett busskort för 700 kr passar in i min budget denna månad men också för att då ytterligare dra träningsbiten ett extra steg.
nu har de hänt grejer, imorse kunde jag nästan inte bärga mig. jag bara längtade ut i duggregnet för att gå till jobbet.
likaså härom dagen när jag lått irriterad över arbetssituationen var fast bestämd att ta en löprund när jag kom hem gick istället hem i regnet och kände hur alla problem var som bortblåsta.
kan jag ha blivit beroende av träning? idag frågade jag till och med en kille på jobbet om han ville ta en promenad på lunchen. det blir dock ingen för han hade mycket att göra innan vi idag ska få vårt alldeles egna träningspass på jobbet. vi ska möblera om.
jag har dessutom varit på studiebesök på SATS som ligger väg i väg med mitt jobb samt ett litet besök på Eriksdalsbadetsgym.
nu är det på riktigt!
ny dag, nya tag
hello everyone.
idag är det en ny dag och nya utmaningar, ja eller utmaningar å utmaningar men jag hoppas att stötta på nån.
jag har börjat läsa kartin schulmans blogg. det kan vara för att jag lyssnar på henne nu under sommaren på mix megapol när jag går till jobbet. jag har alltid haft en bild av henne att hon ska vara så dryg och elak. men jag måste säga att om man släpper garden och öppnar lite fler sinnen och inte tar henne för given så blir man lite överraskad. jag delar dock inte alla hennes åsikter.
hon har dessutom börjat träna ordentligt nu i måndags och jag har hackat på. jag har iof redan hållit på ett tag men med lite upp och nedgång under semestern, men nu är det ett nytt vit blad med katrin.
rastlös, what to do?!
hjälp mig! jag är så rastlös, jag vet inte vad jag vill men jag vet att jag vill göra det nu!
vill jag flytta, vart?
plugga, vad?
utbilda mig till glasblåsare eller florist kanske?
kan inte någon bara säga mig vad jag vill och hur jag ska göra för att komma dit?
grattis världens bästa desiré
GRATTIS VÄRLDENS BÄSTA DESIRÈ! hoppas du får en toppen dag.
utan att skämmas
nu behöver vi inte skämmas längre om de skulle vara så att man var lite dålig i magen.
det kan dock vara ett problem att sätta sig ner, förhoppningsvis har designern tänkt på det.
en speciell historia av en okänd poet, tack.
Det är någonting som jag ofta har undrat.
Jag kan läsa om författare som berättar om sina inrutade dagar med arbetsskift från 09.00 till 16.00. Möjligtvis avbrutna av en inspirerande promenad i Vitabergsparken eller på någon stenig strand på Gotland eller i Österlen.
Så praktiskt och tryggt.
Mina berättelser har en helt annan väg från uppkomsten till nedtecknandet på pappret. Ett ögonkast, ett hus jag åkte förbi med bilen på sommarturen, en stund vid diskbaljan, ett svagt minne från ett av mina underbara barns första år eller en udda dröm som stannar sig kvar under frukosten med müsli, fullkornsbröd, parmaskinka och kaffe.
För mig är det brottstycken och små inspirationsmoment som växer till en saga, ett debattinlägg, en novell eller ett musikstycke.
Häromveckan tog den yngre dottern körkort. Med den äran.
Hennes riktiga pappa och jag, som är en så kallad ”plastpappa” sedan hon var lite mer än två år, har övningskört. Utan problem och oro måste sägas. Hon har ett orubbligt självförtroende, ett nyttigt jävlaranamma och den där oidentifierbara medfödda begåvningen att placera bilen rätt på vägen och att ha blicken långt fram - inte nedanför motorhuven.
Teorin avklarades med mycket bra betyg. Och uppkörningen gick så galant att hon själv blev besviken: ”var det inte märkvärdigare än så…”.
Självklart blev det tal om bil. Trots att hon bor i de vackra stadskvarteren i Stockholms södra stadsdel nära buss och tunnelbana. Och jag som bilentusiast (och en synnerligen obotlig sådan) förstod henne.
I en släktings lada stod det perfekta ekipaget och slumrade i väntan på dottern. För tio år sedan inbackad i väntan på ett nytt liv på vägarna. Av en tillfällighet visade det sig vara en exakt likadan bil som min äldre dotter köpte som sin första bil, och som fortfarande är i hennes ägo.
Släktingen körde ut bilen. Luftade däck, bytte batteri och ägnade dagar åt omvårdnad.
Två veckor efter det att bläcket torkat på det nya körkortet kunde hon åka till Dalarna och hämta bilen. På lördagseftermiddagen dök hon stolt upp på vår gårdsplan.
Bilen skulle besiktigas och den röda lacken behövde definitivt en maskinpolering för att få tillbaka sin stolthet. Men det var hennes bil. Och om det inte lös om lacken, så lös det om hela henne.
När jag frågade henne hur den gick, svarade hon ”jättebra, men den hackar lite i motluten…” Efter en snabb provkörning kunde jag konstatera att den gick som en smärre katastrof, och det var inte så konstigt. En tändkabel hade hoppat av, hon hade kört på tre cylindrar från Dalarna!
Med alla kablar på plats blev den ett smärre fartvidunder och vi tog en sväng för att tanka. Inne på OK-macken svepte hennes ögon över hyllorna. Var det ingenting hon behövde ha till sin nya bil? Nya vindrutetorkare, en ny nyckelring, en rattmuff…?
Jag kände igen mig själv, cirka 60 bilar tillbaka i tiden, när jag tankade min första bil. Det var som att inreda den första lägenheten. Glädjen, stolthet och förväntan. Vindrutetorkare? Växelspaksknopp i teak?
Men kanske framför allt det som bilen alltid stått för, för mig: friheten. Friheten att ta sig vart man vill, när man vill. Och den känslan finns fortfarande där. Som nu i veckan när min kvinna och jag tog yngste sonen och hans flickvän med oss till Värmland. Bara så där.
Såg spännande saker, fick vara tillsammans, åt gott. Fikade där fiket ”bara dök upp”.
Tillbaka till dottern: Nu är bilen besiktigad, den läckande kylaren bytt och lacken lyser lika mycket som hennes vackra ögon. Att vindrutetorkarna ibland lever sitt egna liv, får vi klara ut senare. För nu är hon på sin första egna bilsemester. Med sin alldeles första egna bil.
Färden gick till Fiskebäckskil och sedan till Båstad. (Hennes pojkvän ägnar mer tid både privat och i yrket till tennis än bilar.)
Hon kommer att vara full av berättelser när hon kommer hem. Små reflektioner, galna misstag, människor hon mött, fel vägar hon kört osv. Kanske kommer jag att låna några av dem till min nästa berättelse.
För skafferiet i mitt huvud fylls ständigt på med nya ingredienser till kommande sagopastejer, kåserilimpor och berusande champganeromaner. Det vill jag tro i alla fall.
Vilken bil som blev hennes första?
En röd sportbil. En Porsche, så klart.
Fattas bara annat, hon är ju sin ”plastpappas” dotter.
Och vilken bil kan ge det första inspirationsfröet till en underbar berättelse om en ung kvinna, om inte en röd sportbil med öppen taklucka?
www.oxon.se
verkligheten har kommit ikapp mig
jag som (av någon dum anledning) att jag lyckats gömma mig. men icke, nu är jag tillbaka på jobbet och med en lätt suck inser jag att allt är som vanligt, de lugna spontana livet är bara en illusion.
så nu ska jag göra det bästa av situationen, en början är en cool överraskning till en mycket speciell person som snart fyller år!
