reproduction

med en viss försiktighet ska jag förklara situationen. 

jag vill aldrig vakna upp nöja mig med mitt jobb på dagis för att sen plugga till ekonomi till hösten. bo med min kille i ett lattesnyggt hem i min barndoms komun. 

jag har en del kompisar som lever sitt liv så och tro mig när jag säger det här: JAG ÄLSKAR DEM FÖR DET, de passar dem!

men för mig finns det ingen värre tanke.

för de vill jag inte som alla andra i min ålder jobba livet ur mig i ett år efter studenten för att kunna åka till thailand, kambodja, vietnamn eller australien. enligt många är jag säkert som 35 å gift men låt mig då vara de, för jag trivs. liksom jag låter alla åka världen över eller plugga till ekonom eller jobba på dagis. 

alla min närmaste vänner som nu sitter å läser detta å tänker: "är det min hon syftar på nu?", ta de för va de är. jag är ärlig och står för att jag tycker att det är trist, men det är vad JAG tycker. men jag önskar er all lycka med ert valda liv och jag kommer alltid att vara din närmsta vän för den du är, inte för hur du lever ditt liv.

så tänk om jag nu en dag vaknar upp, ringer till Juana och berättar att jag visst hamnade i min egna mardörm utan att jag visste om det. kan du då inte skratta med mig och komma ihåg vårt samtal på vägen hem från bion den 3 juli 2008.

för du kommer alltid, vad som än hänt och vad som än händer vara en av de närmsta.

till alla min vänner!